Ja då har vi varit till Ortopeden. På väg i bilen mot Ortopeden försökte jag komma på vad jag skulle säga till läkaren då Axel blivit bättre i benet för att han eller hon skulle förstå hur det varit. Men när läkaren kom och jag sa att han blivit bättre så sade han att man ska alltid ta höftproblem på barn på allvar, och det var skönt att någon sa det. Efter en noga anamnes (hälsodeklaration) fick Axel gå runt och göra en del övningar och sedan tittade vi på röntgen bilderna. Överläkaren som hette Bjarne och pratade danska var bra. Han sade att han misstänker att A har en sjukdom som heter Perthes sjukdom.
Han förklarade att det var någon slags syrebrist vid höftkulan som gjorde att den blev porös och då kan slitats onormalt, allt ser normalt ut på röntgen nu men han kommer att röntgas ofta nu framöver för att se om något förändras. En av tusen barn drabbas och det är ärftligt. Sjukdomen håller på några år men stelhet och besvär senare i livet kan kvarstanna efter det.
10% av alla som har sjukdomen kan få lov att opereras pga av att när höftkulan växer så växer den fel.
Det viktigaste av allt är att Axel inte hoppar eller går långa promenader inga sportaktiviteter och absolut inte hoppa studsmatta osv.
Hur lätt är det med en 4åring!
Hellst inga trappor heller.
Nu vet vi inte om det är Perthes än men det känns som om det stämmer in. Senare ikväll ska jag googla på sjukdomen.
När vi åkte hem köpte vi en vetelängd och åkte till gammelfarmor så att hon fick fira Axels födelsedag oxå. Det blev uppskattat
Nu ska jag laga mat vi får middagsgäster idag som oxå vill fira vår fyraåring
Hej svejs
8 år sedan
Hej
SvaraRaderaJa ser att ditt inlägg är "gammalt" men jag känner att jag måste svara på den. Jag var 6 år när jag fick diagnosen Perthez. Min mamma upptäckte det eftersom jag haltade och hade ont. Eftersom jag kommer från förre detta Jugoslavien är sjukvården lite annorlunda där, speciellt då (21år sedan) Min läkare Dr Trolic sa att operationer Inte hjälper mot Perthez. Han ordinerade mig att ligga i sängen i 18 månader med "särade ben" och tyngder på benen ca 3-4kg på varje ben. På så sätt skylldes benet från högten och benet som var poröst kunde växa tillbaka av sig själv. Svårt att förkalra hoppas du förstår. Så 18 månader var jag sängliggandes, jag fick inte ens stödja mig på en TÅ. Mamma sov med mig och drog upp mig varje gång jag gled ner pga tyngderna på benen. Efter 18 månader var mina muskler väldigt svagam jag fick bygga upp de igen och jag blev HELT FRISK! Mina höfter var friska! Jag finns även med i en medicink artikel i en bok över "viktiga genombrott" eftersom Perthez är vanligt att man opererar. Nu 21 år senare har jag inga som helst men, föurom tråkiga minnen. Nu är jag med barn och jag är livrädd att min baby inte ärver Perthez.
Lycka till!